​

Mina namn är Per Jimmy Andersson och jag föddes på Kalmar BB, en iskall morgon i Februari 1986. I ungefär 25 år av mitt liv gick jag mest runt och levde, utan att riktigt förstå vem jag var, eller snarare vem jag ÄR. Såhär i backspegeln kan jag se att jag alltid varit en känslig kille med mycket ångest över hur man "ska" vara, kring hur man "borde" vara för att passa in i olika sammanhang. Jag har alltid tänkt väldigt mycket och velat haft svar på alla frågor, stora som små. Min morfar Olle dog när jag var 6 år gammal och jag minns att jag redan då började fundera på döden. På vad den egentligen innebär. Jag frågade min mamma vart morfar var nu och hon svarade mig att "nu är han en av stjärnorna på himlen." Vackert, tyckte jag och tycker fortfarande, men jag vet att det var något i det påståendet som inte rimmade med något inom mig. Det KÄNDES fel.

 

Och detta med att känna, att vara känslig, är något som följt med mig fram till idag. Jag har alltid haft en fallenhet för att kunna känna av stämningar mellan människor och mycket av mitt liv kretsade kring att försöka göra andra människor glada. Som exempel så vet jag att i de få tillfällen det hade bråkats hemma i huset jag växte upp, så kunde jag känna på mig att något hade hänt trots att jag inte hade befunnit mig på samma plats eller kunnat höra något hända.

 

Att vara en person som känner mycket känslor och inte allt för sällan starka sådana, kan ibland göra att man knockas tillbaka ganska ordentligt. I mitt fall skedde en sådan händelse när jag var cirka 25 år. Jag fick en panikattack i min lägenhet i Kalmar där jag bodde själv. Jag hade precis i samband med detta börjat att öppna upp mig för det som ofta kallas "andevärlden", eller "andra sidan". Idag förstår jag att paniken och min öppenhet hörde ihop, men det förstod jag inte då.